Tillbaka i köpenhamn..kite & studier i harmoni??

Det är trots allt ett tag sen jag kom hem, men har inte helt fått mig själv till att sätta mig ner och skriva för än nu. Post- hemfärd tiden har varit lite hektisk, att komma tillbaka från en fantasi bejakande surfbum tillvaro till rutin och disiplin krävde arbete och ett och annat hårt tag om kragen.

Behöver jag erkänna att jag hade gått och blivit lite lat;) mañiana mañiana sister - kom in i dimman! I dimman hade jag levt och till vilken grad gick upp för mig samma sekund jag fick dansk mark under mina fötter, storstadsbuller, missade samtal av chefen..påminnesle pip på mobilen föreläsning hit tenta dit ect ect.
Flitig Caroline, anropar Caroline. Kom in i luckan!
Det var bara till att förbereda sig till kamp, riddarutrustning och svärd...det var hög tid för mig att trycka på PLAY.

För det första var det otroligt gött att möta familj och vänner igen, det blev till några ordentliga brak välkoms fester och rebound-middagar. Det var härligt med lite mer substans och äkta vara. Så var det bara skolan som skulle återses/återtas..motstridiga känslor, men nog var jag allt mer motiverad än jag var ett halvår tidigare. 100% surfbum hade trots allt visat sig inte vara helt mig, jag var ganska belåten efter ett halvt år...nu är jag laddad att vandra vägen mot veterinär.

Kiteingen då?? Den har slukat mig helt, omöjligt att bli trött på. Livskvalitet och livsstil i ett, och är det något jag har lärt mig så är det att aldrig igen låta studierna, hur pressad jag än må vara, få inkränka på/ sluka min livskvalité igen! Dels för att det inte alls är värt det och dels för att det kommer dröja innan jag kan finansiera ett nytt halvårs escape/ trip igen;) Så i förebyggande syfte kommer jag att försäkra mig om att jag kommer ut på vattnet i tid och otid, bästa medicin för vilken som helst plåga;)

"Kajta bör man annars dör man!" ( slut citat.)
kramz C

THE rasta kitesafari!

Så lyckades det mig då äntligen att hitta en segelbåt och en kapten som var villig att lotsa några kitesurfare runt i karibbien på jakt efter dröm kitespots!
Vilken resa det blev och vilken vacker värld vi lever i! Karibbien är verkligen ett orört kiteparadis, en gigantisk lekplats. Det kan bara beskrivas som en nära religös upplevelse varje gång vi ensamma kunde gotta oss i enorma turkos blåa laguner.

Läs vår loggbok av vår kitesafari i St lucia och St Vincent & the grenadines här...
Tid: 17-31 jan 2010
Båt: Waverunner med kapten Henrik Elmer. Se info om waverunner och Henriks framtida segel turer på hjemme sidan waverunner-yeswecan.dk.
Crew: Alexander (SVE), Maria (NO) och Caroline (SVE)

14jan. Costa Rica – St lucia

Efter en 26 h tokig flygresa från Costa rica hämtade St lucia's egen kiteguru Beth upp mig i på flygplatsen i Vieux Fort . Ingen vila ingen ro, jetlag och allmänt okapabel till att ta beslut, tog beth första kvällen med mig på den obligatoriska torsdags poker. Skräckblandad förtjusning en rysk roulette liknande samling karibiska jättar med guldkedjor och glim glim i högljud poker aktion. Stämningen var dock lättsam, rommen flödade(Cristal lime, st lucia lokala rum, kanske den bästa rum jag någonsin har smakat!) och majan växte, det blev till en alldeles perfekt första kväll i st lucia.

Fredagen började med huvudvärk men det var bara till att gnugga sömnen ur ögonen och pallra ner till kitebeachen Cas en bas (se info om spotet längre ner!).
På kvällen slog jag åter följe med Beth och hennes vänner och tog en bilfärd ner sydpå till den lilla fiskebyn Ansle Ray. Om fredagen ställer nämligen fiskarna sig bakom grillen och säljer dagens fångst, fantastiskt god fisk och billig, för 15ec (20kr)får du en grillad red snapper och nybakat lokalt bröd (ät det!!). Fantastiskt stämning! Maten hann inte mer än smälta förän bilen rullade vidare norrut förbi turist haket Rodney Bay och till lilla Gros islet. En liten by med enormt mycket karaktär och goda vibes, här körs varje fredag dessutom "Jump up", ett street party som är till duga, in i dimmorna, yaman chill och skaka rumpa till live raggaton.

18jan
Lokal buss ner till Vieux fort och The Reef surf och kite center i väntan på Jaria och Alex. St lucia är speciellt, här har jag nog mött de vänligaste och hjälpsammaste lokala någonsin, känns genuint ut i fingerspetsarna. Bussen var lite av en kultur upplevelse i sig, här körs det när bussen är full och inte efter någon befängd tidtabell. 5 skulle vara bekvämt. 10 skulle vara mysigt 20 är vad busschaffisen vill ha. Så äntligen kör vi, caribbean style musik i bakgrunden, lokalt skvaller och kollektivt jammande. En öm rumpa, svettig panna och 20 nya vänner senare, framme. Letar upp The reef där det först var tänkt att jag skulle stråla samman med mina två sail and kite buddies hemmifrån. Först många missförstånd och timmar senare kunde vi dock äntligen krama om varandra, THE rastakitesafaris.
Efter kramkalaset tog vi pick och pack och begav oss ut i hamnen på jakt efter en Annie och hennes segelbåt Diamonds Forever. En sprudlande glad person som erbjudit sig att segla oss ner till Union Island. Med Annies 37fot tävlings yacht beräknades den turen ta oss ca 15-18h, men med oss bakom rodret, sjösjuka och no stress filosofi tog det ca två dagar. ”Live long, take it slow”

Union Island (19-22)
Check in (what happend with out?) union island blev en svettig men lärorik upplevelse. Vår brist på seglings erfarenhet avslöjandes även här. Halvt strandsatta och hastigt övergivna av Annie inställde vi på rekommendation av vår nya kapten (Henrik) oss vid immigrationen i Union. Ganska snabbt förstod vi att något inte hade gått helt rätt till, vi saknade en del papper som vi aldrig hade hört om. Annie hade ”missat” att upplysa myndigheterna om vår existens. Vi blev pass lösa och fick en stämpel i pannan ”illegal invandrare”. Tydligen rätt viktigt det där med att bli checkad in och ut från en båt.

Nästa dag och några falska tårar senare var vi dock igen vänner med immigrationen och hade våra pass tryckt tillbaka i fickan. En spaningsbåt skickades dock efter Annie och Diamonds forever. Inte bråka med customs.

Så var det då äntligen tid att leka spot-finders, kite spotet vid flygplatsen i Clifton föll oss inte riktigt i smaken pga av alla segelbåtar och ja flygplan...
Så med en vatten intagande ”dingy” tog vi oss runt ön mot Asthon, över korallrev och stengärd upp upp och iväg, och så plötsligt uppenbarade sig DET plattvatten paradiset. En helt öde lagun med kristall klart turkos blått vatten, ca 10-12m/s side-on shore, och inte djupare än att man kunde bottna, vi gnuggade våra ögon...wooww. 5H timmar av klasse kiting blev det den dagen och nästa. Mumma.

* Maria spottar en segelbåt med några heta norrmänn....*

Tobago Cays(22-23) ”Sail more, Work less, yamann”
1 h seglats nordöst från union kom vi till natur reservatet Tobago Cays, 5 små öar och ett horseshoe reef, ett jätte rev som ligger som en skyddande halvmåne runt ö-gruppen. Känt som ett av de vackraste platserna på jorden.
Vi tog kort efter ankomsten jollen och satte kurs mot den minsta ön ”Jamesby”, vinden var direkt onshore och förutom ett par irriterande catamaraner som låg i vägen var det ok. Hade dessutom vinden varit lite starkare hade det inte varit några problem att kryssa upp och få några fina turer precis bak revet.

*Maria anropar de heta norrmännen på radion. ”Waverunner, Waverunner söker norske gutter, smukke norske gutter, kom.”

Nästa dag hoppades vi på tillräckligt mycket vind för att göra en downwinder till grann ön Mayreau. Vår Downwinder blev tyvärr lite av resans flopp(kalkon) och kommer således bara att återges kort. Pumpade 12orna, testade lite inne bland öarna i the cays, ok drag, alla gav tummen upp. Upp, upp och iväg, vi når dock inte längre än sista hörnet av tobago cays och skymta Mayreau förrän alla kitesen låg och skvalpade i vattnet. Abrupt tog äventyret och adrenalinet slut, och hela situationen kändes märkbart pinsam när Henrik kort efter fick bogsera oss tillbaka till båten;( Ingen downwinder fick prydda någon av våra facebook statusar den dagen.

Vi bestämde oss för att ta vidare, planen var Mayreau men kanske på grund av ett outtalat förakt efter morgonens händelser sattes istället kursen mot Canonan.

Canouan (24-26)

På kartan hade vi tidigt spottat den tillsynes enorma lagunen i öst på ön. Vi ankrade upp i Charlestown Bay på läsidan, packade våra väskor och började vår hike genom den nästan obefintliga byn och över bergen till öst. Efter en svettig 20 min trappats, såg vi det som nog alla självutnämnda kite missionärer drömmer om, en kristall blå lagun på storlek med 3 fotbollsplaner..helt helt för oss själva. Windward lagoon är enorm, revet omringar på alla sidor utom en liten öppning i syd. I nord, i Carnage Bay, ligger The Raffles resort. The raffles resort är enorm och äger ca 70% av ön. Till resorten finns bara en videoövervakad ingång, för att komma in ska du punga ut med inte mindre än 130$, hungrig? Så lägg till ytterligare 200$ så får du en lunch. Sugen? I resorten ligger en fantastisk strand som alltså är blockerad för ikke gäster. Det är vansinne och dessutom otillåtet (all strand ska enligt karibisk lag vara till allmänt bruk). Det är kanske pga denna lilla kännedom dock, som gör det så vansinnigt läckert att launcha kiten på stranden precis utanför resorten och sen kryssa provocerande länge fram och tillbaka framför näsan på de ädla.

Vattnet i lagunen är platt till chopp,, vind kvaliten är tyvärr inte den bästa, bägge dagar var vinden byig och ojämn. Men ärligt talat kompenseras det helt och hållet av frihet känslan av att ha en sjukt stor och vacker lagun för sig själv!

Mayreau (26-28)
Canouan som by var inte speciellt spännande så efter två dagar ville vi vidare, vi tog åter fram kartan, oupptäckta Mayreau lyste oss i ögonen. Speciellt det rev vi kunde se på windward sidan av ön, en kort gå sträcka ifrån Saltwhistle bay i nord. Vi begav oss, seglatsen från Canouan tog ca 1,5 h i motvind.
Saltwhistle bay har en vykorts perfekt strand med palmer, kritvit sand och kokosnötter i högar. Från bayen kunde vi redan skymta lagunen på andra sidan, en ca 300m promenix genom en skog av palmer tog oss direkt till kitespotet på ön.
Igen var inte launch möjligheterna optimala, stranden är smal och vinden er direkt onshore till sideon. Men på vattnet är det en lekplats, vågorna är konstanta och toppar inte över 1 m.
I Mayreau kom minsann också vinden på allvar, pasadvinden som egentligen skulle ha börjat blåsa redan i slutet av december, kom på kvällen den 26e. Vi lekte de näst kommande dagar i fina 10-12m/s, jag och jaria körde våra 8or och alex sin 9m2 (alex som mycket tragiskt inte heller hade något annat val, efter ha trashat sin 12a efter en misslyckad selflanding;(. Urgh babe, sorry,

Hemväg! Back to st lucia...Rodney Bay. (30-31)
10,5h hardcore segling mot vinden, här talar vi vågor höga som hus..det knaprades en och annan sjösjuk pilla.
Ingen ro ingen vila, när vi gnuggat sömnen ur ögonen kände vi vinden på våra kinder. Bara att packa väskorna och styra mot cas en bas beach. Cas en bas beach är det nordligaste av st lucia's två kitespot. Från Rodney Bay tar man enkelt en 10 min taxi tur rakt österut (40ec). Platt till chopp, sideon shore. Ett fortfarande relativt okänt spot, ses sällan fler än 3 kajtare på vattnet samtidigt. Homespot för Beth's kiteskola (kiteskjul) ”Kitesurfing st lucia”. Beth och Ben Todd från UK är de två ända "lokala" kitesurfare i nord st lucia. För mer kite action är det förmodligen till syd man ska bege sig. The reef kitecenter i Vieux fort har alla bekvämligheter (beach café, internet, solstolar...andra kajtare..). Stranden är större, generellt blåser det dock mindre där än uppe i nord och vattnet är något mera choppigt. Om kvällen finns intet att göra i syd. Kort kan man nog resonera att ska man stanna längre än en vecka i st lucia och vill få med sig lite mer kultur är det till nord man ska åka.

31 januari
Hemresa för Jaria och Alex. Kramkalas. Kanske fick jag inte sagt hur otroligt glad jag är att dem följde med, så mycket har vi upplevt och så många minnen kan vi jiddra om i framtiden. Minnen delade med vänner varar så mycket längre. De återges och genomlevs. Det var en rätt unik resa vi gjorde i kitens tecken, vill man verkligen komma nära inpå sina vänner, är en segelbåt the way to go! Turen var på ett märkligt sätt en investering i vår vänskap, tid och upplevelser som vi har investerat i varandra.

Tack till er båda och till Henrik för en super resa!